Ena dagen är jag avslappnad och lugn. Glädjefylld av att vara på en minisemester med min mamma. Andra dagen är jag på jobbet och gråter en skvätt. Det är inte jobbet jag gråter för. Det är den röda återkommande påminnelsen varje månad som river upp sår. Känner sorg. Och längtan. Viss orättvisa också. Värken i magen och ibland även ryggen gör ju inte sorgen lättare att bära.
Känns som om mitt liv står still, som om jag befinner mig inuti en såpbubbla som gör att jag inte kan ta mig framåt på egen hand. Måste lita på att vinden för mig dit jag vill.
Önskar att jag hade en nål som stack hål på bubblan så att jag får kontroll över mitt liv igen.
Kämpa Cata!
Håll ut!
Allting kommer att bli bra!
Hoppas att det är som Håkan sjunger i “Din tid kommer”
//C
Round & Round - Catas värld :-) 